Jag får en del frågor om hur jag känner inför kommande förlossning, nu när jag för en gång skull ska föda ett normalstort barn som är fullgånget.

När jag var på inskrivningen så fick jag veta att sannolikheten att jag skulle gå full tid var väldigt liten. Var konstant rädd för att vattnet skulle gå eller att värkarbetet skulle dra igång, efter v.35 slutade dom tankarna då jag visste att bebis kommer klara sig bra om den kom då, även om det skulle innebära lite bök med familjen hemma. I vecka 37 kände jag mig redo och började trivas med alla sammadragningar och tecken på att livmodern jobbade.

Har hela denna graviditet känt att det ska bli riktigt kul att få genomföra en "riktig" förlossning. Få gå hemma med värkar och klocka. Kanske tom få åka in och åka hem igen. Låter säkert sjukt men så är det.

Lucas förlossning startades ju med en planerad igångsättning. Där vart jag igångsatt med hormonet prostaglandin som tillfördes vaginalt i form av tabletter. Sen satte man värkstimulerande dropp.

Alfred var ju också planerad igångsättning, men där användes en annan metod, med en sk bard-kateter. Det är en kateter som förs upp genom livmoderhalskanalen. Man fyller en ballong som sitter fäst vid katetern med koksalt, drar i den och fäster den i ljumsken, så att livmoderhalsen långsamt vidgas. Även här tillsattes värkstimulerande dropp.

Därför så har jag verkligen längtat efter att få göra som de flesta andra :)
Men för varje dag som går så börjar jag känna mig snuvad på konfekten. Börjar tro att det blir en igångsättning även denna gång och det vill jag verkligen inte. Kan det inte få bli tredje gången gillt liksom?!

Nä, jag hoppas att det sätter igång av sig själv. Håller tummar och tår över att jag måste ringa nån släkting mitt i natten och be om barnvaktshjälp, få gå hemma o ha jätteont innan vi åker in :)

Det är mina tankar inför förlossningen :)