Storebror Lucas
De kommer fortfarande med jämna mellanrum.
Då kollar jag på bilder, jag minns, jag läser min gamla blogg som är från dagen då vi fick beskedet och fram till bloggens start, jag gråter.
Ja de dagarna kommer fortfarande, om än inte lika ofta.
Alfred har ju inte på något sätt ersatt sin bror, det kan ingen göra.
Men det är betydligt lättare att hitta en mening med livet när man har älskade lilla Alfred.
Jag tycker att meningen med livet är våra barn, finns ingenting som går upp mot det.
Den kärlek man känner till sitt barn är olik all kärlek man någonsin kännt förut.
Den är vacker och fullständigt total. Den finns i hjärtat för evigt.
Den kan inte komma och gå. Som kärlek kan göra för någon annan.
Det band som finns mellan barn och föräldrar är den starkaste av kärlekar.
Livslång och evig.
Älskar er!!!
Ja det är väl klart man inte glömmer Lucas,eller att Affe ersätter honom på något sätt. Vi tänker åxå på honom,ofta,ofta! Kramar!
jättefint skrivet! kan inte ens förstå hur jobbigt det måsta vara för dig/er!
skickar en styrkekram iallafall!!
men lillavän önskar jag var hemma och kunde ge dig världens största kram
kramar
Hoppas du mår bättre nu.
Det är svårt att finna ord som tröstar när lägtan är som störst.
Den bästa trösten jag vet när jag är "där nere" är när Bon kommer och pussar och kramar mig, på nått sätt förstår han.
Osså när Freddie bara börjar bubbla av fnitter av ingen orsak.
Kram!
Ja, visst är det som du skriver, iallafall för mig med. Och det blir så himla tydligt när man väl har fått barn, även om man "visste" det innan. De är ens ALLT!
Förstår att allt kommer över er fortfarande och det kommer det nog alltid göra, men det kanske blir på ett mindre tungsamt sätt med tiden...
Ta hand om er*
KRAM
Vad fint skrivet. Precis så är det.
Sänder dig all styrka jag har <3
Kram, Katie
Sänder dig, Lucas och Alfreds mamma, all styrka jag har!
