Änglabarn
Många tror nog inte att jag ägnar min älskade Lucas lika mycket tankar lägre, att barnet jag bär i magen ska kunna ersätta. Men så är det inte. Inget kan någonsin ersätta Lucas, INGEN!
Men det innebär ju inte att jag inte längtar och älskar detta barn lika mycket, för det gör jag. Jag antar att jag är som vilken mamma som helst som skall få sitt andra barn. Graviditeten är inte alls lika spännande som den första där man blev glad över varje graviditetsbevis kroppen visade upp.
Jag är extremt lycklig över min växande mage men törs jag glädjas lika mycket som jag gjorde när jag väntade Lucas? Nej det gör jag inte. Jag vet så väl att det kan gå fel fortfarande, det är jag och många andra ett levande bevis på.
Minns så väl vad glad jag var när jag passerade denna magiska vecka 12 (denna graviditet), äntligen var missfallsrisken över... Vilket skämt, det är ju NU det jobbiga börjar, då är det bara 28 veckor av extremt stor oro kvar.
Jag skyddar min mage som en nybliven tigermamma, rör du min mage så ryter jag. Där ligger min skatt och väntar på oss, sina föräldrar som ska älska h*n så villkorslöst.
Som så småningom ska få veta allt om sin storebror Lucas.
Jag älskar mina barn lika mycket även om min förstfödde numera är en vakande ängel över oss!
Vid himmelens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind
Vid himmelens port
står tofflor i rad
där barfota änglar
går månpromenad
I himmelens sal
är väggarna blå
där leker vår herre
tittut med de små
Men just nu vill jag bara att detta ska vara över och att jag ska få mitt barn skrikandes i famnen.
Lång tid kvar, lång väntan och en hel del oro...
Å jag förstår att det måste vara en otrolig oro och längtan...
ja vad ska man säga? tror ingen kan förstå vad du gick igenom (som inte själv gått igenom samma sak då). blir ledsen bara jag tänker på det. ingen förtjänar att det ska hända.
kram till dig!
Att mista ett efterlängtat barn är absolut inget jag önskar någon, Bara för att jag mist min son betyder ju inte det att HAN inte finns längre. Visst inte i livet kanske han lämnade oss men flyttade ju för alltid in i våra hjärtan!
Precis som er Lucas gjorde.
När jag väntade Johanna året efter var det såååå himla jobbigt ingen kan förstå att man sover på nålar och oroar sig jämnt för min del blev det inte bättre när hon föddes jag petade och ville att hon skulle röra sig och låta mera.. Hönsmamma kanske många tänker men jag var sååå orolig att hon skulle lämna mej hon också!
Nu denna gången av väntande är jag lugn och trygg i mej själv!! Äntligen!
Usch vad långt detta blev!
Många Kramar till DEJ och bebben och LUKAS naturligtvis!
Klart att du tänker på Lucas,fast kanske inte högt?!?! Å att du har en annan oro är ju helt förståeligt! Jag hoppas bara att du vet att jag finns här om du behöver prata av dig?? Håll inte allt inuti. Tror nog det är bra att prata med nån om du känner dig orolig... Stooooooooooor Kraaaaaaam!!!!!
Hoppas att allt går bra denna gång.
Lycka till!!
åh vad världen är orättvis!! vad var det som hände lucas? eller vill du inte skriva detaljerat om det... förstår dig såklart om fallet är så!!
kramar
