Jag fick ett mail igår...

Från en tjej som jobbade med ett projektarbete på högskolan. Hon ville intervjua mig om hur det är att vara mamma till ett änglabarn.
Min första tanke var direkt, självklart ska jag ställa upp på det!
Men sen när jag har tänkt till lite och funderat så är jag inte längre lika säker på att jag vill det.
Jag har tänkt så mycket, och grubblat över alla dessa varför...
VARFÖR VI???
Så ikväll har jag än en gång haft en enorm Lucas-depression igen, det är länge sedan en sån kväll fanns hos mig.
Mina ögon svider av alla tårar och jag har suttit och läst min dagbok, dagboken från dag 1. Dagen då vi fick veta att prinsens hjärta slutat slå...
Fyy fan vad livet är orättvist!!

Här kommer ett litet litet utdrag ur min älskade dagbok...

---

3 mars 2006

Har känns så lite fosterrörelser de sista dagarna så jag ringer till min bm när jag vaknar på morgonen.
Får beskedet att åka raka vägen in på förlossningen där dom kan göra en grundligare undersökning med ultraljud.

Träffar en barnmorska som ska kolla hjärtljuden med ctg, men hon hittar ingenting... ibland så blinkar det till en siffra som jag tror och hoppas är lillens hjärta.
Efter ett tag så väljer hon att hämta en läkare och ultraljudsapparaten.
Redan då känner jag på mig att nåt är galet, men säger till min sambo att det är lugnt det är ingen fara...

Självklart så är apparaten trasig och de får springa in till akuten för att hämta en annan (vilken tid det tar, känns som en evighet).
Nu kan läkaren konstatera att det inte finns någon hjärtverksamhet. Han hämtar en annan läkare för att konstatera att så är fallet.

Vi bryter bägge ut i stor-gråt och får åka hem över natten.
Väl hemma så ringer vi våra närmsta och berättar det tragiska... Våran efterlängtade bebis har somnat in. Det är så fruktansvärt ofattbart, sånt här får inte hända!!!!

Vi försöker att prata och förbereda oss inför morgondagen då vi ska in och föda ut våran prins.
Självklart så är det helt omöjligt, men vi somnar till slut av utmattning och lite hjälp av sömntabletter....

---

4 mars 2006

19,30 är det dax för sista tabletten och jag är nu öppen tre cm. Kan inte detta vara över snart??????
Vattnet går aldrig så när det är dax för skiftbyte nr tre av personal (20,30) och min tredje bm kommer så väljer hon att sticka hål på fosterhinnan.

22,12 kommer han.... Det absolut vackraste jag någonsin har sett. Men gud om han kunde skrika till lite.
Får upp han på bröstet och tårarna går inte att hejda.
Han är så varm och go, jag bryter ihop i Albins famn med knodden på mitt bröst. Pappa klipper navelsträngen och vi väger o mäter lillen.
1225 gram och 38 cm lång.

Som vi har skämtat om att han kan få allt från pappa bara han får mammas haka... det första jag ser är att han har precis allt från sin pappa, sååå fin han är!!

Vi får ha han hos oss så länge vi vill. Han ser så otroligt fridfull ut, vi väntar bara på att han ska slå upp sina söta små ögon. Men det kommer ju aldrig att ske, det vet vi också....

Klockan 01 inser även jag att vi måste sova, det kommer en ny tung dag imorgon!
Så vi säger motvilligt god natt till våran prins Lucas.... vi ses ju snart igen!!

Mamma älskar dig!!!!!!!!

---

Bläää för hata-livet-kvällar!!!!!!

GOD NATT!!!