Fyyy vad jag tycker att livet är orättvist mot mig...
Det finns ingen gud, det är då jäkligt säkert iallafall, och OM han mot all förmodan skulle finnas så har jag gjort någonting ont mot han.
Alla mina djur blir sjuka hela tiden...
Ikväll var jag så orolig för Kompiz. Imorse så spydde han, det brukar han aldrig göra. Matvägrade, åt till slut efter att jag hällt olja i maten. Har inte druckit vatten på hela dan och han har fortsatt att kräkas galla och slem. När vi kom hem från stallet så fick jag lyfta ur han ur bilen. Han var jätteslö och ville inte röra sig, spydde och sov bara.
Anna kommer över till mig och tittar till han tillsammans med mig, då ser jag att han är vit i tandköttet och alldeles blå om tungan...
Då kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar längre... Jag trodde faktiskt på fullaste allvar att han höll på att dö ifrån mig, har aldrig sett han ens en tiondels så slö någon gång förut. Han nobbade tom grisöron och frolic (och då är han sjuk) Fick till slut tag på distriktsveterinären och åkte direkt dit, kosta vad det kostar vill...
Hon kunde inte riktigt säga vad det var för något (troligtvis förgiftning eller maginfluensa), men han var kraftigt uttorkad och hade feber så han fick 1½ liter koksaltlösning insprutat i nacken.
Blev mycket piggare snabbt och nu ber han tom om mat :)
Fast han ska svältas tills imorrnkväll sen ska jag börja ge honom 2-3 msk kokt ris och torsk en gång i timmen...
Vilket jobb :-(
Men jag skulle göra allt för min hund och tvekar inte en sekund att söka vård om jag anser att han behöver det. Hellre avstår jag från mat på bordet själv!
Mina djur är mitt allt!